känslostormar. känner så mycket på en och samma gång. kaos. vackert men kaosartat. tvåsamheten. hur kan allt få plats här inuti? för få siffror på en våg men ändå. så mycket här innanför.
och allt med honom får mig att vilja stanna. bygger ett bo i hans armar. traslar in mig i hans lakan. flätar fransarna på hans matta. klarar av att stå på egna ben men det är ostadigt. instabilt. det fungerar. men det är krävande. helst vill jag luta mig. fånga. luta. om vart annat. tillsammans. fyra ben. och jag är stadig igen.
och nu. tomt i tjugoåtta dagar. jag måste ge honom tid. och han måste studera. och det är begränsat. för sen har vi allt framför oss. men det gör ont. för jag fungerar. men det är ostadigt. två ben klarar av att bära min lilla kropp. men alla känslor skapar nerver som går av. tårkanaler som öppnas och ben som sviktar. saknaden. kommer ta över. och jag kommer gå sönder. men klarar mig. för om tjugoåtta dagar ska jag bygga ett bo i hans armar igen. trasla in mig i hans lakan. fläta fransar på hans matta.
undra hur mycket förälskelse en människa kan bära. utan att gå sönder. explodera.
bbekännelsebänken: jag är förlorad. tiomillimeter i diametern av mitt hjärta tillhör honom nu. ligga bredvid och räkna födelsemärken. vill aldrig att klockan ska slå för mycket. tid att vakna. åka hem. saknaden behövs och jag vet att den är viktig. men den gör ont. förbannat jävla ont. men vi har tid. framtid. var och en för sig. men ändå tillsammans.
och jag vet att jag har blivit starkare av honom. för jag vet att jag aldrig kommer bli helt förlorad. att tappa bort sig själv i någon annan är vackert. men hemskt. sådant har jag lärt mig. han och jag - vi stressar inte med sånt. låter tiden gå. så länge ligger jag bredvid och räknar födelsemärken. åker hem när klockan slår vakna. saknar så att det gör sådär helvetes jävla ont. men är lycklig. för jag vet. att våran evighet aldrig ska ta slut.
vilar mitt hjärta där hans hals blir till axel. mina hemligheter lämnar jag som avtryck på hans ögonlock. de tynger, värker och svider. men han har kraft att blinka ändå.
om distanser och aldrig mer:
och jag funderar, hur det skulle kännas utan honom. tjugoåtta sekunders bussresa och jag vänder mig redan om. vill stanna kvar. komma närmare. inte lämna. försvinna. fyratusensexhundraåttio sekunder senare och hjärtat skaver. värker. skriker. hur klarar man sånt där? avstånd. utan smärta?
hur skulle det kännas utan? alltså utan på riktigt. aldrig mer. inga mer andetag i samma takt. inget mer jag räknar dagarna tills du kommer tillbaka. vet inte. vill inte veta. aldrig någonsin.
vill aldrig sluta vila mitt hjärta där hans hals blir till axel. vill stanna här. vill aldrig komma längre bort än den där fyratusensexhundraåttio-bussresan.
drack en flaska vin på tiokommafem procent och försökte förklara allt utan svåra ord
hur det verkligen är - utan svåra synonymer och komplicerade tankar:
för ungefär en månad sen hade jag aldrig trott att jag kunde känna såhär. jag var helt säker på att jag aldrig skulle hitta någon som jag skulle kunna känna mig trygg med. att jag aldrig skulle hitta någon som jag kunde lita på. på riktigt. kanske berodde det på att jag fått hjärtat så krossat, att jag är en väldigt sårbar och känslomässig människa eller för att jag är så jävla osäker på mig själv som person. och egentligen hör alla dem här sakerna ihop. jag tror att det började när jag fick mitt hjärta krossat första gången. min dåvarande kille, som vi kan kalla "d", hade sex med två andra under vårt förhållande. jag tog det så himla hårt och trodde att allt var mitt fel. att det var mig det var fel på. och efter det har allt sånt där bara ökat. min tillit till människor minskade något totalt. jag var rädd för att öppna mig för folk och jag som då är känslomänniska hade så himla mycket jag hade behövt få ut. men så en dag träffade jag någon. det kanske var ett år efter "d". och jag vågade sakta men säkert öppna mig för den här personen. och snart kände jag att jag kunde luta mig mot honom. men även den här personen sårade mig djupt, genom lögner och svek. allting som jag trodde att jag hade byggt upp rasade ner och ännu djupare den här gången. jag blev på riktigt väldigt osäker på mig själv som person. gick ner mig genom att ständigt påminna mig om att jag var en dålig person som ändå alla skulle lämna. detta var dock något jag aldrig visade utåt. för jag menar de kommer ju lämna mig fortare om de förstår att jag mår dåligt, ständigt är ledsen och rädd. jag bar på så himla många tankar och känslor. var ständigt rädd och uppstressad över att något kunde gå fel. funderade hela tiden på vad folk tyckte och tänkte om mig. och det som var det jobbigaste för mig var att jag hade förstått att jag aldrig skulle våga bli kär igen. för att jag bara skulle bli sviken och lämnad. att jag inte var någon man blev kär i på riktigt. utan bara en sån man behövde en liten stund. allt detta gick så långt att jag tillslut bestämde mig för att inte ens försöka. jag behövde inte titta efter någon fin person. behövde inte låta blicken dröja kvar på någon eller ens våga hoppas om någons blick dröjde sig kvar på mig. för det skulle ändå aldrig ske. det skulle bara sluta dåligt. och jag visste att om jag skulle gå sönder en gång till. då skulle jag aldrig klara mig. aldrig. dessa tankar bar jag på i ungefär ett och ett halvt år
och någongång för en månad sen. så började jag känna. för någon som faktiskt kände tillbaka. och jag vet egentligen inte vad jag ska säga. för att på en sekund. från att inte ha känt någon trygghet alls så kände jag bara att. här. här vågar jag stanna. och jag vet inte hur jag ska förklara känslan som sprider sig i min kropp när jag tänker på det. jag är så himla himla lycklig för att jag vågar känna igen. och för någon som är en så fantastisk och fin person. jag vågar vara jag med honom. vågar vara mig. är inte rädd för vad han ska tycka. självklart är jag jättejätterädd för att han ska lämna mig. men inte alls på samma sätt. för jag litar på honom. på riktigt. han lyssnar på mig och frågar inte för mycket. och när jag säger att jag har mycket jag vill säga men inte vågar så lovar han att vänta.
självklart har jag kvar många tankar. jag bär fortfarande på känslor om att inte räcka till. att vara fel. och att bli lämnad ensam. att inte vara fin nog. att inte göra rätt. och att inte bli omtyckt. jag ser fortfarande ofta ner på mig själv. vågar aldrig hoppas på för mycket och vågar fortfarande inte lita fullt ut på någon.
men på något sätt har han gjort det lite lättare för mig. på något sätt känner jag mig mindre trasig.
han heter william och är en av de finaste jag någonsin mött.
hans sätt att fläta armarna runt mig. stressa inte. vi har all tid i världen - när jag springer för att hinna med allting som egentligen inte har någon mening. som brända bullar i en bortglömd ugn. att lyssna när jag viskar om hur hela jävla världen varit så kaotisk innan jag hittade någonslags trygghet i hans för smala en och nittio säng. kyssar och vilka andetag var dina och vilka var mina. för allting är bara samtidigt. tillsammans. inte ett och två. bara ett.
det är sånt som får mig att kroniskt tänka på hans nittonkommafem centimter längre, stå på tå för att känna hans läppar. ständigt fundera på hur jag plötsligt vågade andas utan att tänka innan i ett mörkt rum med avstånd som aldrig blev för korta.
.
förstå att det inte finns någon förklaring mer än: kom närmare. jag går inte vilse hos dig.
räknar hjärtslag och tappar bort mig. allt slår i samma takt. ett par läppar trycka mot nyckelbenet och fingrar som flätas. tomma vinglas och sena nätter. nära, intill. viskningar och jag vill aldrig att det här ska ta slut för jag tror att jag dör då.
har alltid trott att ingen kunde få mig att känna så mycket som han kunde. att ingen kunde skapa starkare känslostormar än han. trodde att om det hade gjort ont i tjugofem månader och sen bara känts så jävla tomt i tre till, och om hjärtat inte alls kändes lite lättare att bära så skulle det aldrig göra det. för jag menar ett skört och defekt hjärta kommer inte kunna känna igen va? inte om det gått sönder under tjugofem månaders tid för att sedan bara varit tyst, tomt och ihåligt i åttiosjudagar? jag hade fel.
och jag vet inte om det är bra eller dåligt. men jag har tänkt på han med de gröna ögonen i fyratusentrehundratjugo minuter nu.
fast mest är jag bara så jävla rädd. så jävla helvetes rädd för att vara den.
evighet utav ensamheten tär på mitt naiva jävla tonårshjärta
om jag kunde välja:
skulle jag glömma honom, inte tveka en sekund. radera alla känslor, alla tankar och alla sömnlösa nätter. skulle sudda ut minnet av hans underarmar, hur han viskade vi ska få varandra i slutet. eller hur? radera allt allt allt, som har med honom att göra. riva sönder de där jävla kärleksförklaringarna och bränna upp varje ord som är inpräntat under mina ögonlock. skulle inte tveka överhuvudtaget. om jag kunde ta bort honom, hans kapitel, ur mitt liv skulle jag göra det. allt.
det där med att jag skulle ha växt av det som hänt mig, att allting har en mening. nej. inte med honom. jag har bara bara bara blivit svagare av honom. under de dagar vi sågs. var jag ett förvirrat jävla nervvrak som han sa att han skulle ta hand om. det blev aldrig så. han försvann och jag kunde inte väx av det som hänt dig. bli stark och förstå att du är värd bättre. nej. han förstörde mig. gjorde mig så mycket svagare än vad jag trodde var möjligt. för ena dagen fanns han där. sen var han borta.
och jag har inte lärt mig ett enda jävla dugg mer än att man aldrig ska lita fullt ut på någon.
försvinner in i ett kaosartat mörker, minns inte längre vart jag är. behöver en riktlinje. en hjälpande hand
om att känna, snälla kom närmare, fast gå.
att vilja skrika gå samtidigt som att vilja viska stanna:
allt har varit så tyst sen han försvann, för mer än fyrahundratjugoåtta dagar sen. ensamheten har ätit upp mig innifrån. får mig att vilja känna hans hud brännas under fingertopparna igen, att vilja få kyssavtryck på halsen, vill säga: gå aldrig. lämna mig aldrig. stanna.
inget skrämmer mig mer än ensamheten. tror ofta att hans fingrar flätade i mina skulle laga allt. glömma bort hur sårad jag blev när han lämnade mig helt förstörd och olagbar. att ensamheten skulle sluta skrika åt mig och att mörkret inte längre skulle vara så svart. allt får mig att bara vilja viska:
stanna, laga mig som bara du kan.
allt har varit så tyst sen han försvann, för mer än fyrahundratjugoåtta dagar sen. ensamheten har ätit upp mig innifrån. får mig att vilja skrika, ta sönder och aldrig mer se honom.vill inte längre minnas eller ens känna hans hud brännas under mina fingertoppar. vill att kyssavtrycken på halsen ska försvinna, sluta stanna kvar som oförglömliga ärr. vill skrika: gå, lämna mig, försvinn.
inget skrämmer mig mer än honom. tror ofta att det var hans fingrar flätade i mina som tog sönder mig, utan dem hade jag vågat vara något, utan dem hade jag aldrig blivit lämnad helt förstörd och olagbar. ensamheten skulle inte skrika åt mig och mörkret skulle inte varit så svart. allt får mig att bara vilja skrika:
räknar dagar, timmar, sekunder sen du försvann. förlorar mig själv i svåra ekvationer.
stirrar in i väggen. hundratusentals sekunder utav ensamhet. orkar knappt mig själv. hur orkade jag vara två? kanske var det mycket enklara att vara med dig, än vad det någonsin kommer vara att bara vara med mig...
lyssnar till egna hjärtslag. ett, två, tre. vill tappa räckningen igen. blanda ihop hjärtslag, vilka var dina,
trasighet, stanna aldrig upp sa jag ju, du går sönder, förintas.
har varit tyst här ett tag, byggt upp någon slags yta men nu funkar det liksom inte längre, orkar inte hålla upp någon fasada för mig själv eller för någon annan längre. har uttalat ord som bortglömd, hel och lycklig. och meningar som jag tänker inte på honom längre, jag är glad igen och det gör inte längre ont att tänka tillbaka.
hela den där fasaden har gått sönder, det där om att jag är stark, otrasig och lugn igen, allt om att han inte är något jag tänker på och att han inte längre kan ta sönder mig. allt det där om att jag inte bryr mig längre, att jag har gått vidare, lämnat det bakom mig och att hjärtat inte längre är sönder. allt det där. det är bara så jävla helvetes fel. för så är det inte alls. hjärtat slår hårt bara jag hör någon säga hans namn, benen viker sig så fort jag tänker tillbaka och hans sms gör mig helt instabil. hej. tänker på dig ibland. önskar vi kunde vara vänner. går sönder. gråter hela nätter. skriker inne på toan och stirrar in i väggar. han gör mig kaotisk, gör mig till något förvirrande, borttappat.
sa till mig själv att lite mer än 369 dagar skulle räcka, inga fler tårar. inga mer skrik. inga fler diktböcker fyllda utav hud mot hud, lockar i nacken eller lena underarmar. inget mer ligga i sängen och aldrig mer gå upp. inget. skulle sluta känna. börja leva. nu får du fan ta och ge dig. kom igen. hur jävla patetisk får man bli?
men det funkar inte så. defekta hjärtan lagas inte. de skaver, sliter en i stycken. ingen fasad i världen kan ändra på det. och nu, nu är jag mer sönder än någonsin.
stanna aldrig upp, verkligheten springer i fatt dig, tar sönder dig, river dig i stycken.
försvinner från verkligheten i tio dagar, ska vila upp mig och rensa tankarna tillsammans med en person som betyder så himla himla mycket för mig. vi ska gömma oss på små fik i gamla stan, känna sand mellan tårna och sända alla problem hem med ett brev på posten.
krävde inga svar inga ord bara en liten blick, inte längre än en microsekund
hur många gånger har du varit kär? jag har varit förälskad tre gånger. på riktigt.
Kan du inte berätta mer om kärlek när den inte gör ont? kan inte alls mycket om sånt. men jag lovar att när jag känner det och tror (hoppas och vill) att det ska stanna, då lovar jag att det kommer finnas massor av sånt här, ända tills ni tröttnar.
Hur träffades ni och vart är han nu? jag vet inte vart han är längre, inte vem han är eller vad han gör.
Jag vill veta hur man ska kunna stå emot mörka ögon utan slut, de vackraste nyckelbenen i världen och krokiga fingrar som far över strängarna för att han bara är 14? det går inte.
tänkte bara fråga lite, vad lyssnar du på för musik när du är lite extra trött på livet, när du är i lyckorus..? håller på med en lista med finaste låtarna. ni ska få höra den direkt när den är klar
Vad gör du när du inte bloggar? Jobbar, pluggar? jag pluggar, gräver ner mig själv och mina tankar i miljoner ekvationer, mattetal och annat som egentligen känns väldigt obetydligt men som tar bort andra tankar för tillfället.
Vilken är din favoritfilm/finaste filmerna? stardust är en av de filmerna som jag inte kan få nog av.
Vilken är din favoritbok? åh det finns så många vackra böcker. men en som jag har läst tjugosju gånger och som är värd att läsa tusen gånger till är jag behöver dig mer än vad jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. annars har vi vad är så skört att det bryts om du säger dess namn. till den har jag fällt många tårar. svårläst är en helt fantastisk bok den också.
Vad är din favoritsysselsättning? jag har precis skrivit klart en diktbok och den var helt fantastisk att göra. la ner så mycket känslor och tankar på den. så ja att skriva, eller att spela. sitter ofta och slår lite på gitarren (jag är otroligt dålig dock.) vad drömmer du om att göra? min högsta dröm är egentligen att göra skillnad och att känna mig trygg i det jag gör.
vad gör dig lycklig? mörka fik med fina vänner. brevvänner. doftljus. filmkvällar. dans dans dans. säkert! nattliga promenader. NI. dagböcker. telefonsamtal mitt i natten. att somna och höra någons hjärtslag precis intill örat. och mycket mer.
bbekännelsebänken: jag är förlorad. tiomillimeter i diametern av mitt hjärta tillhör honom nu. ligga bredvid och räkna födelsemärken. vill aldrig att klockan ska slå för mycket. tid att vakna. åka hem. saknaden behövs och jag vet att den är viktig. men den gör ont. förbannat jävla ont. men vi har tid. framtid. var och en för sig. men ändå tillsammans.
